Jag går som en nyfödd kalv ut ur sovrummet. Benen är som spagetti och jag har sovit riktigt djupt. Kroppen tog säkert igen bristen på sömn som natten mellan söndag och måndag hade lämnat. Hämtar lite kaffe och smyger ut till soffan. Vill inte väcka barnen innan dom tre första klunkarna med kaffe hunnit rinna ner. Jag hann tom ta två koppar kaffe innan den första lilla börjar röra på sig. Utan något som helst bråk och tjafs så fick dom små på sig kläderna, hår va fixade, frukosten svald, vi tog oss ut, skrapade rutorna och sen vips va vi på dagis. Jag kände för första gången på länge ett lugn i kroppen. När jag sitter där på dagis parkeringen och drömmer mig bort i musiken som hörs i högtalarna så avbryts allt med en dunk! Jag slänger en blick i backspegeln och ser där en man med ett barn på armen. Mannen kommer fram och knackar lite på rutan. - du, jag vet inte om du hörde det men jag råkade slå upp min dörr i din bil. - jo det hörde jag men Det gör inget säger jag med ett leende på läpparna. Mannen tittade på mig och upprepade sin ursäkt och tyckte att det va såå pinsamt. Vi byte lite mer ord med varandra och allt va bra. Jösses det är bara en bil, det hade varit värre om han knockat mitt barn. Eller vad säger ni? Alla ens egendomar känns ju ganska meningslösa om man inte har sina nära omkring sig. På väg hem från dagis så åkte jag en extra sväng med bilen och gjorde lite ärenden. Nu har jag suttit här med mobilen och bloggat lite och druckit ytterligare en kopp kaffe så nu är det dax för dagens måsten. Dom känns helt okej eftersom dagens belöning blir lite shopping ;)