Jag förstår inte att saker ska vara så svårt. Jag har försökt nu under flera dagar att rensa ut barnens saker. Eftersom jag har några barn så har man ju samlat på sig en hel del. Många saker är helt nya. Jag har tidigare skänkt allt både till olika insamlingar och även gett bort en del till folk jag vetat behövt något. Den senaste tiden har jag suttit på lite olika sidor och själv ropat in lite saker. Vissa saker har jag blivit jätte glad över och vissa lite mer besviken över. Vad jag tycker är lite kul med olika annonser är att se människan bakom annonsen. Eftersom allt inte riktigt blev som jag tänkt med utbildningen så går jag ju bara runt här hemma. Tanken kom då att varför inte själv slänga upp lite annonser. Jag har ju som sagt en hel del. Fram med kameran och klick klick så va det klart. När jag sedan ska ta fram bilden för att lägga upp på olika sidor så tar det stopp. För att komma fram till bilderna så måste jag först.gå förbi massa minnen. Både roliga och några lite mindre roliga. Tankarna flyger iväg och det slutar med att jag stänger ner och går och gör något annat. Varför är det så att vissa saker framförallt (i mitt fall) barnens saker är så svårt att skiljas från? Det är ju bara saker. Varför är det lättare att ge bort i stället för att ta en symbolisk peng. Tycker folk att jag är snål som tar betalt eller är det okej? Ja många tankar hinner man med när man går hemma hela dagarna.
Nä hä nu fastnade jag här i stället och klockan drog iväg. Dax att umgås med barnen och se till att dom får något i magen :)

<3<3<3

Ja jösses min "lilla" 2-åring har kommit in i en period där hela världen rasar ihop om hon inte får som hon vill. Jag ska försöka förklara en känsla och jag tror att dom flesta föräldrar någon gång känt likadant. Igår va första dagen på dagis på 12 eller 13 veckor. Bara det i sig va jobbigt för den lilla. Klockan börjar närma sig 19.00 och jag har kämpat med hennes "vet inte vad jag vill, men vill allting" humör i några timmar. Eftersom jag nu tyckte att det va bra tid för henne att somna så fixar jag hennes välling och hon skiner upp som en sol. Så här långt är vi överens! Blöj byte, ansikts tvätt och tandborstning check. Hämtar upp vällingen och går mot sovrummet........och där tar det stopp!! Natalie tänker minsann inte sova utan typ bryter ihop. Kastar sig bakåt, gapar, skriker och tårar rinner. Känner först att guuu vad e det som händer och snabbt Sätter jag ner henne på golvet. hon springer snabbt ut från sovrummet med ett leende på läpparna, tills hon kommer på att hon glömde vällingen. När hon kommer tillbaka för att hämta vällingen så säger jag vill henne att nä vällingen får du bara i sängen. Nu kommer själva poängen med detta långa inlägg. Som en knapp tryckning faller denna lilla söta 2-åring till golvet och börjar hysteriskt skrika. Hon t o m börjar sparka med benen och vifta med armarna och jag tänker denna gång att såhär gör ju 5-åringar. Vad e det som händer. Nu kommer den här konstiga känslan att jag börjar le och små fnissa samtidigt som jag känner en stark smärta i bröstet. Jag VET ju att hon måste sova för att hon är sååå trött och det är därför hon får utbrott men samtidigt brister mamma hjärtat av att se henne så ledsen. Tänk att man kan bli så splittrad känslomässigt men samtidigt så är det väl det som är lite tjusningen med att ha barn :)

<3<3<3